Stina Linnea Amanda Nyberg

Jag känner mig verkligen ensammast i världen och har gråtit alldeles för mycket ikväll. Caroline pratar i telefon som vanligt, har gjort de i fyra timmar
ikväll. Jag hatar att känna mig såhär, de känns som att jag har en press på mig att vara glad, men jag är allt från glad. Jag kan bryta ihop om ingen svarar
på msn, bara sånna där små saker tar kål på mig. Det här har verkligen varit en jobbig dag, och man kan aldrig göra något åt de, jag kan inte ens ringa
någon. Jag hoppas att dom här sista SEX veckorna ska vara dom snabbaste i mitt liv, jag ber. Fan vad jag vill hem. Ibland känns det helt okej att vara här,
eller inte okej men att man kan stå ut iaf men nu är det verkiligen inte så. Jag tycker inte att man borde gråta sig till sömns för att man inte trivs.
Fan vad jag ångrar att jag åkte, vad tänkte jag med? Varför gick jag bara inte kvar i Klintehamn. Vi har varit här i 33 dagar nu, de känns som 133. Jag
vill inte ens tänka på hur många dagar de är kvar. Tänk om bara Bellis och Natta kunde varit kvar, då hade de iaf känts bättre. Det är inte ens någon
här som frågat hur vi mår, de är sjukt. Nu sitter jag och lyssnar på Magnus Uggla som mamma och pappa älskar. Jag lyssnar på skivan från 1997 som vi alltid
lyssnade på när jag var liten, jag tänker på alla sommrar som jag hade när jag var liten, med vår blåa VOLVO och när vi åkte till Tofta och på kvällarna grillade med Eva och Uffa. Eller när vi firar jul med hela släkten, det är sånna stunder som jag bara kan börja gråta för. Det är så mycket där hemma som jag vill uppleva igen, jag vet att jag kommer få göra de... Men det känns som att när jag kommer hem så kommer allt att vara annorlunda, som att de här är ett steg i vuxenlivet. Jag vill inte att mamma och pappa ska tro att jag inte är den samma, jag är faktiskt fortfarande barn. När jag frågar pappa vad han vill ha i julklapp säger han bara att han vill ha en jul med familjen och njuta av varandras sällskap. Dom har tagit långledigt hela julen för att vi ska kunna göra saker tillsammans och de känns så otroligt bra och jag vill bara vara hemma nu med dom. Jag längtar till julaftonskvällen då jag som  vanligt går hem till familjen Larsson och äter Cillas senap. Jag fattar inte hur jag inte kunnat uppskatta vardagen bättre. Jag ska njuta av varje sekundnär jag kommer hem. Man tänker så jävla mycket när man är här, jag tänker på så mycket detaljer som när vi åker ner för rulltrappan vid båten och alla står och väntar på mig, jag tänker på när jag kliver ur bilen och verkligen ska få komma hem. Visst har jag längtat efter saker förut, men inte som den  här gången, normalt sett längtar man efter saker som ska hända om ett par dagar, men nu handlar de om månader och dagar, Jag får panik av tanken. Jag får ofta frågan om jag verkligen komma klara av de här, ja de är klart att man klarar de, hur ska man inte kunna göra de? Frågan är om man vill klara de jag vet att jag inte kommer åka hem så egentligen är de här eviga gnället om att åka hem helt onödigt. Men de är sjukt jobbigt de här. Men nu ska jag sluta gnälla, ska försöka sova lite. Det är mitt tidsfördriv. hej då.