Stina Linnea Amanda Nyberg

Nej jag mår inte bra, jag måste börja bli ärlig mot mig själv. Det är som Camilla säger, att jag måste hitta mig själv. Hon har sett igenom mig som aldrig förr! Hon började allt med att jag ser helt förstörd ut och olycklig. Jag bröt ihop vid matbordet idag, de har varit för mycket nu på sistone. Jag har inte sovit något på två dygn och allt går emot mig. Ingen verkar fatta, de är inte ens någon som frågar hur jag mår, dom frågar bara vad problemet är. Jag vet inte ens vad problemet är, jag vet ingenting. Jag är bara helt borta i mitt huvud och går runt i en bubbla. Jag hänger inte ens med när någon försöker ha en enkel konversation med mig. Jag ser inget positivt just nu, de är som Carolines pappa säger, man ser allting antingen svart eller vit, de finns inget grått. Och nu är de jävligt svart, svart i mitt huvud också. Jag har inte ens min matlust kvar, jag vet inte ens om jag vill hem längre, vet inte vart jag vill. Tillbaka till något som inte ens fanns? Och idag när jag pratade med min rektor om hur jag mår så sa han att jag var sjuk i huvudet, de gjorde de inte bättre. Nej just nu är jag verkligen... nej jag vet inte vad. Dom säger att de bara är 6 veckor kvar, BARA! Jag kan inte ens se de som en positiv sak, de är mer än dubbelt så mycket kvar. Och sen jag kom hit har de bara gått neråt för mig, för varje dag vill inte ens tänka på den  dagen vi kommer hem. Det känns som att jag är kvar här för alla andras skull, jag blir inte klok på de här. Jag vill bara dra något mörkt över mig. Men Camilla har iaf fixat en svensk psykolog, de kom lite som en chock. Jag har inte ens tänkt efter hur jag mår och allt kom som en smäll idag vid matbordet, en hård jävla käftsmäll. Jag har inte ens fattat att de märkts på mig att jag är nere.

Nej usch vilket tråkigt inlägg, kan roa er med att de åskar och blixtrar här och spöregnar, de lyser upp min perfekta dag.
hej då